Karbonatiseringsdjup
Karboniseringsdjup (applicerbart på betongkonstruktioner för industri- och parkeringsområden)
Allmänt
Karbonatisering är en kemisk reaktion i porlösningen mellan CO2 från luften och Ca(OH)2 där CaCO3 bildas. Denna neutralisering av porlösningen vid karbonatiseringsprocessen leder till en ”karbonatiseringsfront”, där det i betong sker en övergång från pH 12,5 till pH 9. Till följd av detta bryts den passiva hinnan på armeringens yta ned och armeringsstålet är inte längre skyddat, vilket innebär att korrision kan inträffa.
På plats
Karbonatisering mättes tidigare med en indikeringslösning bestående av fenolftalein som sprayas på en nyligt bruten eller sågad provyta. Fenolftaleinet förblir klar där betongen karbonatiseras och rosa där betongen fortfarande är alkalisk. Ett optimum i färgkontrast ger en blandning av fenolftalein med alkohol och vatten. Om betongen är mycket torr kan en lätt strykning med vatten på ytan, innan fenolftaleinet används, medföra att färgen visas mer markant.
Sedan 2009 finns fenolftalein med på Kemikalieinspektionens begränsningslista varför användande inte rekommenderas ur hälsosynpunkt.
Begränsningar i användandet av fenolftaleinmetoden är till exempel mörka betongblandningar som gör färgförändringar nästa osynliga. Dessutom visar inte hög aluminatcementbetong(HAC) färgförändringarna så bra, trots att HAC betong kan vara mycket känsligt för karbonatisering på grund av låga alkaliska halter.
OBSERVERA om karbonatiseringsdjupet jämförs med den genomsnittliga armeringsbeläggningen så kan mängden opassiverad stål uppskattas. Om karbonatiseringsvärdet kan uppskattas från historiska data och labratorietestning kan progressionen av avpassiviseringen över tid beräknas. Weber rekommenderar att en erfaren tekniker eller ett institut utför detta och analyserar slutresultaten.
